so this is my angel youth?

Inställd Svanöfest betyder ju inte att man inte kan ha fest på Svanö. Minnesbilder av en lång fredagkväll:

Mörkret har börjat infinna sig:
Jag och Ellen hämtar ved i vedhögen, även känd som getinghögen, bakom dasset. "Vi tar i kanten så är det lugnt" resonerar vi och plockar. Plock plock och oj där kryper det fram spindlar, dem måste jag döda. Jag slår med vedträt och oj, det var visst ett getingbo och oj, där blev Ellen stucken. Mitt fel.

Senare:
Agnes sitter gränsle över Patriks mage och häller saltgurksspad över hans ansikte. Ellen flyter i vattnet med dressing i håret.

Under städningen, elden ska släckas:
Jag får en flaska i handen och ställer mig och sprutar. Kalle kommer till undsättning.

Kalle: Vad gör du?

Maria: Jag släcker elden.

K: Men du sprutar ju med tändvätska.

M: Nä kolla, det står vatten på flaskan.

K: Det gör det ju inte.

M: Jo, lukta, det ÄR vatten.
Kalle luktar.

K: Det luktar ju tändvätska.
Jag luktar.
M: Okej då.

Påväg hem i gryningen:
Maria: Kolla, det är dimma över vägen.
Kalle och Hanna: Ja.
M: Men titta vad fint det är.
K och H: Ja.
M: Jag ska springa in i dimman.
K och H: Jaha.
Jag springer in i dimman.

I dag gjorde jag något mycket sorgligt. Jag läste klart min bok på tunnelbanan, trots att jag bestämt mig för att låta bli. Den var liksom värd att bli utläst under en varm filt framför en brasa typ. Men istället så satt jag där inför allas beskådan och så bara "hopp, det var det", slog igen boken och så åkte jag vidare. Som om inget hänt. Trots att någon dött och de i slutet fick varann.

Magasinet King har gjort en undersökning och kommit fram till att var fjärde svensk kille rakar pungen. Efter att ha läst det, läst en kommentar på det i en annan blogg och dessutom haft exakt den diskussionen ute på landet för någon vecka sen så känner jag att detta måste kommenteras, för det känns... jävligt utspårat.

Samtalet jag själv deltog i gick till ungefär såhär:

Tjej i sällskapet: Jag kan räkna de tjejer jag känner som inte vaxar sitt könshår på salong på en hand.
Jag: Nähä, menar du allvar? Det kan ju inte stämma.
Tjejen: Jo.
Jag: Ja, men okej bikinilinje, men inte allt väl?
Tjejen: Jo, herregud. ALLA gör det.
Jag: INTE JAG.
Kille i sällskapet: Alla mina killkompisar rakar sig också.
Jag: Vadå? Alla?
Tjejen: Ja, och du ska höra vad de säger efteråt om de har gått hem med en tjej med buske.
Jag: Men det är ju helt sjukt. Hur äcklig känner inte jag mig nu då?
Tjejen och killen: Nää, men, det är ju inget fel att inte göra det.

Och nä, det fattar jag väl. Men likjävlaväl så tas håret bort. Allvarligt, när började man bli omtalad under middagar för att man har hår mellan benen? När blev det fel att inte låta någon okänd person rycka bort ens hår när man själv ligger naken på rygg och sprattlar? Eller snarare, när blev det ens skyldighet att göra det?

Jag känner inget behov av att vaxa mig. Ingen jag ligger med klagar om jag låter bli. Men det är klart att tjejer får vatten på sin kvarn om killar hånskrattar åt dem. Det stör mig oerhört att killar pratar om det som om det vore en självklarhet, jag vägrar gå med på att det är det. Och ändå är det något som får mig att känna att jag inte riiiktigt är den tjej jag borde vara. Och DET är sjukt.

Apple alltså. Har varit kund i en vecka och hatar dem redan. Köpte en I-pod förra veckan för att jag tänkte att jag liksom skulle underhålla mitt musikintresse lite. Jag tycker att de är ganska dyra och velade verkligen in i det allra sista. Men, jag har ju lön, tänkte jag och köpte en. I förrgår öppnade jag den och upptäckte då en svart fläck på displayen. Lät bli att ladda, pilla, använda och lyssna BARA för att få slippa att försvara mig. Gick således till Macoteket för att få den bytt eller vad de nu gör med trasiga grejer och väl där bad de mig ringa till Apple-supporten (redan då kändes det konstigt, vadå jag? liksom, vadå min mobil?), vilket jag gjorde i affären. Och ja, efter en kvart kom jag fram och fick prata med någon nervös sommarvikarie som hade ja... han var väl helt enkelt själva definitionen av noll koll. Efter det följde sedan en timme av diskussion, telefonköer, beskyllning, förvärrande av situationen och inte minst en jävla massa tjafs.

Det slutade med:
1. Jag fick lämna ifrån mig min I-pod.
2. Jag måste scanna mitt kvitto och skicka iväg kopian då det i Apples system står att jag handlade i februari (detta försökte jag verkligen med all kraft få någon annan att ta ansvar för, men utan resultat).
3. Om tryckskadan på skärmen inte kan bevisas ha skett innan I-poden såldes kan jag bli beskylld för den.
4. Om jag blir beskylld för skadan går den inte på garantin och då får jag ingen ny och hel I-pod vilket jag ju faktiskt betalade för.
5. Om skadan inte går på garantin så måste jag själv betala felsökningsavgiften (detta fick jag till slut killen i butiken att garantera att jag skulle slippa, han skulle betala ur egen ficka om det var så, sa han, höhö).
6. Jag odlade tanken hos killen i affären att jag nog minsann kommer att kräva någon slags kompensation för det här sen. "Kanske", sa han.

Och så dessutom har råttor invaderat vårt hus. Kalle pratade med Anticimex i dag och tydligen så har de täppt till alla ventilationsutgångar vilket innebär att alla råttor nu i panik försöker gnaga sig ut ur huset och allra helst upp i vårt sovrumsgolv och mitt i natten. Apple och råttor. Äckliga saker i flock.

Tillbaka i Stockholm och på jobbet. Sitter i ett kontorslanskap luftkonditionerat för 200 personer, men det är bara jag som är här. Och jag fryser därmed. Ute är det varmt. Tror jag. Det ser ut så. Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om ABBA.

Jag fick min första och enda ABBA-kassett en jul när jag var... sju? Den var i svart och guld och spelades kokhet under ett par års tid. Jag reflekterade förmodligen inte över om det var bra eller inte, det stod nog mest och skvalade.

Men så nu har det ju gått och blivit premiär för den där filmen och eftersom jag jobbar med "nöje" så gäller det ju att "täcka". Så jag hör låtar och ser bilder och filmsekvenser och blir typ rörd (jag är sjuk i huvet) av alltsammans. Kanske av nostalgi. Kanske av p-piller. Kanske av... inte vet jag. Så är det iaf, och därför vill jag ta vara på detta mitt väldigt märkliga känslotillstånd och deklarera min bästa ABBA-låt. Och den är inte bra för att vara ABBA. Den är bra. Den handlar om förlorad kärlek, Paris, ungdomsnostalgi, promenadromantik och är uppbyggd på sammanlagt typ tre ackord. Håll till godo med fyra smått ultimata minuter: