OM KILLAR (jag jobbar för mycket)
Insåg just att Javier Bardem, som spelar filmhistoriens läskigaste lönnmördare i No country for old men och i natt vann en Oscar, högst oväntat är snygg på något odjuriskt sätt. Ungefär som vissa gillar Benicio Del Toro (även om inte jag tillhör dem). Kanske kan även Sawyer i Lost räknas till gruppen? Eller nä, han är bara snygg.
Räkna inte med mer Oscarsutvärdering än så från mig.
Min nya vän backup
Det är sjukt när datorn krashar. Det mest påtagliga är ju att man kan förlora alla filer och dokument. Men om man bortser från det är ändå det jobbigaste att man liksom förlorar någon slags inbillad kontroll. Jag lever ju i symbios med min dator. Den är jag. Eller iaf en förlängning av mig. Och lägger den av så tvingas jag inse att vi inte är den lilla happy family som jag trodde. Datorn har liksom tagit avstånd ifrån mig. Och min tillit kan den glömma. Kanske 4ever. Fast troligen inte.
Det händer så mycket nu
DLL för kernel
"Spela mig!"
Vi uppmärksammar den här dagen på lite olika sätt på jobbet. Vi får geléhjärtan till kaffet. Patrik Isaksson är hos Malou och pratar skilsmässa (och i Nyhetsmorgon pratade de hjärtfel. Hehe, tycker att det är lite roligt när de försöker omdefiniera sånthär). Vi puffar för klipp på griskultingar som har hjärtformade märken på rumpan. Vi pratar om vilka som får gå på parmiddag ikväll, och ännu mer om vilka som inte får.
Jag har ungefär samma inställning till den här dagen som alla andra tror jag. Att det är överflödigt och kommersiellt, med en viss besvikelsepotential om man måste gå och lägga sig ikväll utan att ha fått någon uppskattning. Men på det stora hela är det som vilken dag som helst. Den "kvittar". Nästan så att det skulle vara mer pinsamt än charmigt att få en ask med hjärtformade små chokladbitar av billig mjölkchoklad eller en nalle (eller krambjörn som någon kallade det i helgen, vem var det?) som håller i ett hjärta med texten I love you i något fult typsnitt. Fast blommor är inte pinsamt. Jag älskar blommor. Men ni fattar.
Men så ibland smälter man. Herregud. Jag började gråta.
(Nallen är inte en present. Den har jag googlat fram).
Kattmage på kläder
Min förkylning försvann någonstans i lördagnatten bland långa köer och jobbiga substanser. Så jävla skönt. Trodde jag skulle gå med den en gång till i typ två veckor.
Häromveckan skrev förresten någon matexpert i DN om komiform-mat och sunda matvanor. Jag läste praktiskt taget hela artikeln högt för Kalle för att vi äter nästan allt på listan regelbundet (bortsett från blåbär, choklad och lax på grund av att 1. man inte tänker på att det finns, 2. det finns godare saker, 3. det är fisk). Och då var man ju stolt. Såklart.
Men så slog det mig, att jag ändå går och blir förkyld, är trött, blir stressad, får trist hy, är svag, får ont i huvudet och har kalla händer. Jag är inte alls i, utan väldigt ur form.
Och jo, annars är väl allt bra. Upptäckte igår kväll innan jag gick och la mig att vår katt gått på toa med sina magsjuka lilla kattmage i vår klädkorg, där vi lägger rena, inte smutsiga, kläder som är redo att användas igen (ja, innan igår kväll då). Imorse insåg jag att han gjort samma sak i korgen med halsdukar i hallen, och att anledningen till att jag ens kollade i den från början (min svarta halsduk) så att säga var det största offret i härvan av tyg.
Sen var klockan sju och jag drog till jobbet. Och nu sitter jag här. Och klagar.