"Spela mig!"
Vi uppmärksammar den här dagen på lite olika sätt på jobbet. Vi får geléhjärtan till kaffet. Patrik Isaksson är hos Malou och pratar skilsmässa (och i Nyhetsmorgon pratade de hjärtfel. Hehe, tycker att det är lite roligt när de försöker omdefiniera sånthär). Vi puffar för klipp på griskultingar som har hjärtformade märken på rumpan. Vi pratar om vilka som får gå på parmiddag ikväll, och ännu mer om vilka som inte får.
Jag har ungefär samma inställning till den här dagen som alla andra tror jag. Att det är överflödigt och kommersiellt, med en viss besvikelsepotential om man måste gå och lägga sig ikväll utan att ha fått någon uppskattning. Men på det stora hela är det som vilken dag som helst. Den "kvittar". Nästan så att det skulle vara mer pinsamt än charmigt att få en ask med hjärtformade små chokladbitar av billig mjölkchoklad eller en nalle (eller krambjörn som någon kallade det i helgen, vem var det?) som håller i ett hjärta med texten I love you i något fult typsnitt. Fast blommor är inte pinsamt. Jag älskar blommor. Men ni fattar.
Men så ibland smälter man. Herregud. Jag började gråta.
(Nallen är inte en present. Den har jag googlat fram).