so this is my angel youth?

På måndag firar jag och min kille ett år. Lite svårdefinierbart såntdär, men vi var iaf på bio den första oktober förra året, och kanske var det någon form av avtramp. Men hur som helst, även om jag på ett plan tycker att det är lite töntigt och så, så vill jag så gärna fira fira fira. Inte nödvändigtvis med presenter och tjafs. Men liksom, ett år som har känts som tre månader och fem år på samma gång, det bästa året man haft, det måste man väl kunna fira? Det är väl lugnt?

Imorgon är min födelsedag. För två år sedan vaknade jag sjukt bakis, förra året själv. Inget av detta kommer ske imorgon. Efter skola och jobb ska vi äta middag på Koh Phangan, som jag, trots att det är svårt, har lyckats boka ett bord för två på. De har tydligen börjat med bokabord-bord nu, och det var nog tur. Annars hade vi nog slutat på nåt Kina-hak, som ju aldrig känns särskilt mycket festligare än typ en måndagkväll.

Och nu sågar de i lägenheten ovanpå igen. Vaknade av en borr i morse. De stör.

Det regnar ute och jag kan nog faktiskt inte komma på något ljud som bättre skulle kunna ackompanjera den här dagen. Jag ligger i sängen med datorn på magen medan Kalle sitter och jobbar i soffan. Han blir aldrig klar, men kommer in och tittar till mig ibland. Och jag försöker att låta bli att tänka på att praktiken börjar om bara två veckor, för jag har någon form av skräckförtjust inställning till den. Prestationsångest blandat med jagskataövervärlden. Inte riktigt, men man vill ju göra ett bra jobb. Inte bränna sina broar första dagen liksom. Men ikväll är det jag och sängen och täcke och film och smatter mot fönstret och kanske popcorn. Och så Kalle när han är klar.

Together again.

Det känns gjort att klaga på måndag och på regn, men jag vill nog egentligen mest whina om att jag är ledig men inte alla andra, om att Kalle är i London men utan mig, om att jag vill shoppa men har köpstopp, om att jag vill bli full men inte på en måndag, om att jag vill gå till Kulturhuset men inte själv. Om att jag faktiskt inte vill vara ledig. Inte när det är måndag och regn.


Edit: Men just det, måndag = Kulturhuset stängt. Jag som var fem minuter ifrån att sätta på mig skorna.

Mamma skickar sms och skriver att min syster behöver mig. Och jag räknar ut varför men får inget svar när jag ringer. Hardcoresången skriker från telefonsvararen. Men på msn finns hon, och det jag räknat ut stämmer. Och det gör så ont att veta att min lilla syster ligger där jag en gång låg och känner det jag en gång kände. Hur förklarar man att det går över när man vet att det tar lång jävla tid?