Cause I've read your horoscope and now I'm giving up on hope

Jag lyssnar på min last.fm-radio och det är konstigt, för det känns som om den sammanfattar hela mitt liv i låtar. Som Get me away from here I'm dying, som är så himla mycket mina tonår, säg... 15-18. Och I don't really love you anymore som är ja, en av världens bästa låtar. I vissa låtar, i vissa partier är varje liten ton färgad av något jag känt förut. Och det liksom tränger sig på igen. Inte på ett dåligt sätt, även om det kan vara dåliga känslor, utan fint. Typ nostalgiskt, utan att vilja tillbaka.

Sagan om gumman som handlade för lite

Alltså reklamen i förra inlägget. Jag undrar hur samtalet gick när de kom fram till att det var en bra idé. Det känns som om Svenskt Näringsliv gör parodi på sina egna åsikter och liksom skriver sin egen konsumtionskritik. Hur skulle folk inte kunna känna sig knäppta på näsan efter en mening som "så kan det gå om man lyssnar på arga tanter och farbröder och slutar handla"? En jul utan shopping är en tråkig jul är liksom budskapet. Och ja, det är väl en generell uppfattning, men knappast något man gärna skyltar med som en bra sak, eller?

Och sedan "än värre gick det för den fattiga arbetaren på andra sidan jorden som hade tillverkat många av sakerna i gubbens affär och som inte fick jobba längre eftersom ingen köpte sakerna", som de tydligen tror är tillräckligt ogenomskinligt för att funka. Någon slags barnarbetesromantik som tydligen ska uppmuntras istället för tvärtom.

Att man ska främja företagsamhet och global utveckling genom konsumtion är ju ett vanligt argument. Men kampanjen känns mest som en saga Svenskt Näringsliv själva ska kunna läsa varje kväll innan de somnar för att övertyga sig om att det stämmer.

Eller kan det vara politiskt korrekt uppmärksamhet de vill ha?

En julsaga att hata:

image177

"Det var en gång en liten gumma som tyckte om att handla saker. Vissa saker handlade hon för sitt eget nöje, andra för att glädja sina nära och kära.

Bredvid henne bodde en gubbe som ägde en affär. Det var till honom gumman kom för att handla. Och det gjorde hon ofta. Därför kunde gubben fortsätta driva sin affär, och i sin tur köpa saker som kom andra och honom själv till glädje. Inte bara små gummor behöver handla, utan gubbar också såklart. Gumman älskade naturligtvis julen, som var i antågande. Ingen annan tid på året gav henne så många anledningar att köpa saker. Klappar, skinka, julgran, stearinljus, must och änglahår. Allt för att göra julen så magisk som den kan vara.

Även gubben gladde sig. Han såg fram emot att få sätta tänderna i den goda julmaten och längtade efter att på julafton ge bort fina presenter. Och självklart gladde sig gubben förstås också åt alla människor som snart skulle komma till hans affär för att handla, både för att han tjänade pengar på det men också för att det var roligt med kunder som kom tillbaka, år efter år.

Den lilla gumman var en av dem. I alla år hade hon handlat sina julsaker hos gubben. Men en dag råkade gumman få syn på en kultursida i en tidning. Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel, skrev de, var dåligt. Dåligt för själen. Dåligt för de fattiga. Dåligt för planeten. Helst, tyckte de arga tanterna och farbröderna, borde små gummor och gubbar tillverka sina egna julklappar.

Och vår lilla gumma läste och tog åt sig. I år, tänkte hon för sig själv, ska jag inte handla så mycket. Gummans vänner, och hela den lilla staden, började snart tänka likadant. När så nästan ingen kom för att handla hos gubben med affären fick han stänga. Julmaten och klapparna som han hade sett fram emot fick han titta i stjärnorna efter.

Än värre gick det för den fattiga arbetaren på andra sidan jorden som hade tillverkat många av sakerna i gubbens affär och som inte fick jobba längre eftersom ingen köpte sakerna.

Och hur gick det för gumman? Hon fick en jättetråkig jul. Så kan det gå om man lyssnar på arga tanter och farbröder och slutar handla."
image178

Så blev det med det

Alltså, tänka sig, men jag fick jobbet och har nu återaktiverat passérkort och inlogg och jag får äta för 55 i matsalen och jag kanske, kanske tom kan få gå på Idolfinalen om jag ber rätt person snällt. Det känns sjukt att vara eftertraktad av någon/något man eftertraktar. För Pressbyrån var ju aldrig något självändamål direkt.