so this is my angel youth?

I dag har jag bara loggat in på mailen och sett att den varit tom fyra gånger. Ett framsteg. Dessutom har jag gått två varv runt Reimersholme, pratat en timme i telefon om ätstörningen GI, tagit ett alldeles för varmt (det började flimra framför ögonen) bad, smort in mitt ansikte med aloe vera och nu dricker jag dagens första kaffe. Och hm, vad är klockan? Snart fyra? Då är snart den här dagen över också. Skönt.

Halva tjusningen med att jag får ett jobb är att jag då ska tillåta mig att köpa en ny dator. Jag ser fram emot vartenda litet steg i det projektet. Till och med betala för den (har ju sparat själv minsann och får det momsfritt). Och sen packa, mappa och spalta upp. Jag är så himla organiserad. Idag ska jag till exempel "rensa i mina lådor" (det står så på min lista). Vet inte riktigt vad det innbär än, vet inte om jag har något att rensa. Men det kittlar lite i magen när jag tänker på det.

Cellprov alltså, vilken jävla ångest. Först går man och har dåligt samvete i ett år för att man aldrig dök upp efter kallelsen, och inte heller tagit tag i att boka tid själv. Sen när man väl är arbetslös och har tid att gå dit så ska man vänta i fyra veckor innan man får veta hur det ligger till. Om inget var fel innan så lär ju allt farligt som kan växa till sig på en livmodertapp göra det under de där fyra veckorna, bara med hjälp av tankekraft.

Gisslet med att gå hemma och vänta på jobbbesked är att tiden går så fruktansvärt jävla assakta. Borde inte arbetsgivarna kunna ta det i beaktning där de går och bestämmer på sina kontor? För varje sekund som går så minskar chansen för ett positivt svar. Orkar inte vänta mer. Okej att det blir ett nej, men kom med det nu då.

Det är tur att man är arbetslös så att man har tid att sitta och försöka få tag i Springsteen-biljetter i TIMMAR. Jag vill ha min förmiddag tillbaka (trots att jag till slut fixade till mig en trevlig torsdagkväll i juni). 

Ibland och oftare än sunt drömmer jag att jag blir dumpad. Någon gång har jag gjort det flera nätter i rad. K är alltid okänslig och svinigt hockeykilleaktig i drömmarna. Han rycker på axlarna och liksom "vadå, det kvittar väl att jag åker till Borneo med en 20-årig tjej som jag träffade på min språkresa?". Jag gråter och hulkar, han står oförstående och tittar på. Tänker väl på Borneo. Och jag avskyr honom för att han förstör oss - fram tills att jag vaknar. Då får jag dåligt samvete. Vem fan får man skylla på i det här?

"Michael Bindefeld AB söker en pressassistent"

Okej älskling, om jag tar en dusch, kan vi inte gå och se Twilight ikväll då?

Det är fruktansvärt vad ofrivillig ledig tid kan göra med ens psyke. Man har all tid att tänka, drömma, planera, men ingen kraft att göra något av det. Snart tatuerar jag mig bara för att ha något att göra i ett par timmar. Känna lite på riktigt istället för kaffehuvudvärk i soffan. 

Huvudvärken var inte en hjärntumör (men allt kan fortfarande hända) utan begynnande dålig syn. Så nu ska jag få glasögon. Det trodde vi inte om 2009.

Jag ammade ett barn i natt. Jag hade verkligen ett barn. Jag bar omkring honom i en korg där han låg och sov på två kuddar. Och jag fick gnälla på min familj så att de skulle sluta låta så jävla mycket hela tiden. Men sjukast av allt är ändå att jag ammade. I eftermiddag har jag kanske smält det.

Marias 2009: