Projekt: Fylla ledigheten
Jag vill göra något mellan nästa fredag och typ torsdagen därpå. Alla dagar, eller bara ett par av dem, det spelar ingen roll. Jag är öppen för det mesta och är extremt lättflyttad. Det enda jag inte vill är att åka Finlandsbåt, men annars är jag på nästan allt. Kom med förslag.
Jobbar sent
Igår var jag, Kalle, Kalles bror och hans flickvän och såg Henrik Schyffert på Rival (är det inte djur vi pratar om i bloggen så är det Henrik Schyffert). Han resonerade väl ungefär kring allt det som man förväntade sig av en föreställning som heter 90's och framförs av Henrik Shyffert. Dvs Popsicle, ZTV, Whale och Killing-gänget. Det var även mycket självkritik rakt igenom, vilket kanske inte var lika väntat. Eventuellt förminskade han sig själv för att få den sympati han aldrig får. Machofasonerna kändes liksom inte lika påtagliga som annars. Men det är kanske dem man gillar? Jaja. Förutom min kisspanik halvvägs in i föreställningen så var det bra. Om det inte vore slutsålt skulle jag rekommendera er att gå.
Tyko fyller ett år idag. Eller skulle ha fyllt om man hellre vill se det så. Och han är någonstans där ingen vet. Där ingen ger honom extra god mat. Där han inte får ett stort paket med skallermöss som han älskar. Där ingen kliar honom under hakan. Där ingen gråter över att han är borta. Hornstull är tapetserat av lappar. Men alla går väl förbi.
Grattis lilla kompis. Vi saknar dig.
Allt har krashat
Okej, det här med kastrerade katter. Jag hänger faktiskt inte riktigt med. Det verkar finnas en hel värld av dem som ingen talar om. Polisen jag pratade med igår satte direkt den fientliga sidan till och liksom "vadå, ni kan ju inte släppa ut en okastrerad katt". Och jag kunde bara tänka att någon gärna någon gång hade kunnat få säga det till mig. Är det någon slags naturlag att kastrera sin katt? När gör folk det? Hur har de blivit införstådda med att de ska göra det?
Det är som i SATC när Carries dator kraschat och alla frågar henne varför hon inte gjort backup på sitt arbete, vilket för alla utom henne är världens mest naturliga grej. Något man bara gör.
Så.
Jag är Carrie. Tyko är allt arbete. Och nu är allt arbete borta.
Fortfarande borta
Pykish
Vår katt har försvunnit. Och med den mitt hjärta. Saknar honom mer än jag någonsin trodde att jag kunde. Vill att han ska komma hem nu nu nu. Det går inte fem minuter utan att jag kollar mot fönstret där han alltid sitter med sin lilla rosa nos och vill komma in. Och i alla fall någon gång i timmen öppnar jag fönstret och ropar efter honom. Högt så att det ekar mellan husen. Men inga jamande svar hörs från andra sidan gården, och inga små springande steg i gruset.
Han klarar inte världen utanför bakgården. Jag vill inte ens att han ska veta om den. Söta lilla kompis. Han kommer inte att klara sig.
Silence and I
Okej, var lite hård där med kärleksstaden. Det var en down som nu är återställd.
So much for kärleksstad
Mm, hemkommen då. Började ju bra.
Vin vs. Disneyland
Vi kan ha haft sämsta shoppingrundan någonsin igår. Kameran var slut på alla större teknikvaruhus utmed Kungsgatan, och när vi tillräckligt besvikna väl var tillbaka i Hornstull för att hyra Paris-pepp-film så var alla ex av Paris je t'aime uthyrda. Dålig start på något som ännu inte ens börjat, kunde man ju tänka då.
Men nej. Amelie fick ses, en gång till, och Kalle hittade kameran på OnOff Skrapan idag. Och nu efter att ha blekt min utväxt och packat väskan med alldeles för mycket kläder så är vi väl någorlunda redo för att åka. Paris igen alltså. 10 år sen sist. I år ska inte Disneyland uppta 50% av tiden. På den ska det drickas vin istället.
Nikon D40, mmm
Snart ska jag möta Kalle på stan för att investera i vår första gemensamma teknikpryl (kommer att bli sen på grund av att jag skriver det här). En kamera ska det bli. Till vår gemensamma semester i Paris, dit vi åker på fredag. Att köpa teknik är bland det bästa jag vet. Att plocka upp dem ur lådan är ännu bättre. Och att ställa in alla inställningar! Nä, nu måste jag åka.
Åk. Men kom hem snart.
Under allt vi gör nu, under varje liten, stor, vardaglig, festlig, romantisk, oromantisk jävla grej vi gör, kan jag inte låta bli att tänka att jag kommer att få vara utan det i två månader i sommar. Två månader är åtta veckor, och åtta veckor är åtta veckor alldeles för mycket att vara isär. Inga promenader utmed Årstaviken där vi tittar på båtar, inga pussar i nacken som kittlas, inga fötter mot dina som du hatar, inga tacos på lördagkvällarna, ingen jag som ligger på din mage i soffan, inga bad på Långholmen då jag får panik, inget åka båt på landet då jag drar upp alla fiskar, inga parkvällar med för mycket vin, ingen frukost på cafét i hörnet, ingen halalskinka i kylen, inga nattbad på Reimersholme, ingen soluppgång på Svanö, inga sena avocadofrukostar, inga promenader hem på Hornsgatan mitt i natten och ingen kropp.
Ingen kropp att krypa så nära i sängen att vi upphör att veta vilka kroppsdelar som tillhör vem.
Vinosnack
Igår åt vi på Ramblas igen. Och beställde kronärtskockor igen. Och blev sjukt mätta igen. Kronärtskockorna slår det mesta. Och potatisklyftorna, de är så fruktansvärt jävla goda. Tapas måste vara den bästa middagsformen. Mat i små skålar över lag (tacos, snacks osv).
Ikväll åker jag, Kalle och mina föräldrar ut till Kalles föräldrars stuga. Det ska introduceras och hållas på. Lite småkonstigt att arrangera sånt, men annars blir det ju aldrig av. De är alla 50-talare med proggarv och livsnjutningstendenser, så det kommer nog bli bra.
Wonder why
Någon på jobbet har I just call to say I love som mobilsignal. Och alltså, jag tål det inte. Oklart än så länge vem, men säkert någon på Blip.