Sleepless nights beside you will never seem long enough to bore me
Nu har jag druckit Zoega för tre personer och hoppats på dess positiva inverkan på min motivation att fortsätta med tentan. M E N D E T H Ä N D E R I N G E T.
Reine och småstadsfest
Igår var jag på fest i en lägenhet i Mälarhöjden (Tre kronor!) och bortsett från två personer var alla festdeltagare Västervikare. Det kändes nästan som om vi befann oss i en tvåa i Johannesdal eller Midgård eller annat valfritt Västervikstypiskt bostadsområde. Och även om det inte låter överdrivet upphetsande så var det faktiskt en väldigt trevlig tillställning med mycket öl och chips och människor jag inte träffat på länge. Jag, David och Erik trotsade kylan efter ett tag och begav oss in mot stan i jakt på en tjej och en kille, och det var precis vad vi fann. Iaf jag. David och Erik påstod att jag försvann, men det är inte sant.
David och Erik är Västervikare i Mälarhöjden.
Breathe me
Åh, Six Feet Under alltså. Världens bästa serie. Behövde inte vänta länge på villigt sällskap, så nu är det färdigtittat och -sörjt. Men mer får jag inte skriva, vet flera av er som inte skulle uppskatta ett alltför avslöjande inlägg. Har säkert redan sagt för mycket, såå... öl ikväll!
Fisher and friends
Vilken svart förmiddag. Svartsvartsvart. Sista säsongen av
Six Feet Under får mig endast att gråta och att hålla mig borta från att skriva på min tenta. Och hur ska jag överhuvudtaget kunna få ur mig något relevant om postkolonialismen nu, med två avsnitt kvar som jag, av princip, inte tänker kolla på än? Tentan måste gå före, och dessutom tror jag att de sista avsnitten kräver sällskap. Och kanske en hand.
Up and coming
Det har tagit stopp nu. Det stockas i halsen, fast bara bildligt talat. Det verkar som om bloggen dalar när mitt liv gör motsatsen. Så kan det gå.
Tyst
Här var det tyst. Snart så.
Röda bandet
Har alltid lyckats missa The Hidden Cameras när de varit i Sverige tidigare. Det närmaste jag har kommit var när pappa lät mig lyssna på deras Hultsfredskonsert genom mobilen förra året. Har dock haft så mycket att tänka på den sista tiden att jag faktiskt inte hade några förväntningar alls inför igår. Men om jag hade haft det så är jag alldeles säker på att de, om de varit höga, hade införlivats flera gånger om. För så bra var det. The Fear is on spelades i början någongång, medan de höll på Smells like happiness och Ban marriage ända fram till de två sista låtarna. Sjukt bra, förmodligen det bästa i år. Och jag fick en blindfold!
Hit ska jag ikväll förresten. Lämna Sthlm för en kväll (då talar vi rent mentalt) och kom dit!
Music is my boyfriend
Vet inte riktigt hur mycket jag ska låta min utmattningssjukdom (som att trippa lite på tå in i väggen) gå ut över helgen, som för övrigt redan har börjat (Hidden Cameras ikväll!). Lite tid kan den få, har ändå ledigt i fyra dagar nu. Fast mycket annat ska hinnas och orkas med också. Ska göra saker jag inte gör så ofta, som jag är ganska glad att slippa göra ofta. Som att gå på musikal och hämta saker hos ex (även om båda sakerna innebär trevliga moment också). Men innan dess ska jag, om jag orkar, gå på förklubbkväll och klubbkväll på Riddarkällaren imorgon. Och inte att förglömma konserten ikväll då. Hoppas de spelar det man vill höra, dvs att de skiter i nya skivan och spelar The Fear is on, Ban Marriage och Smells like happiness om och om igen.
Sjukt
Gissa vad? Den där tentan som var det värsta jag någonsin lämnat ifrån mig gav mig VG. Eh? Kan inte bestämma mig för om jag ska ifrågasätta lärarens kompetens eller mitt ev. underskattande av min egen förmåga. Det var verkligen inte min mening att framstå som någon som klagar för att gardera sig mot ett U, liksom ifall att. För faktiskt, jag var sjukt missnöjd med tentan (läste den tom idag igen, tycker fortfarande att den är oväsentlig och dålig) och sitter just nu mest och funderar på vad som kan ha gått fel. Tangentbordsmisstag ligger bra till.
Har också gått och blivit det som jag benämner som utmattningssjuk. Har ingen ork i kroppen och jag kan bara tänka så långt som till typ 'tangentbordsmisstag'. Ganska klent skulle jag vilja säga.
Your arms around me
Jag ska aldrig mer jobba och plugga heltid samtidigt. Och två veckor liksom, det är inte ens särskilt lång tid, men det känns ändå som om jag har lyckats bli sjuk och få både rynkor och grått hår under tiden. Är konstant trött och när min lediga tid inte går åt till att effektivt läsa skolböcker så tänker jag på att jag måste hinna läsa dem och på hur jag inte kommer göra det. Utmattande nog. Att sjukanmäla sig är inte heller att tänka på. Då är det David som får hoppa in, och han har jobbat om möjligt ännu mer än mig de här veckorna. Kom just hem från ett (iofs ganska trevligt) möte med min skolgrupp, men måste redan om en kvart återigen sätta mig på 1:an och åka till jobbet. Dötorget, Sturefan och ValHELLavägen. Orkar inte.
Fick förresten en uppmaning bland kommentarerna att skaffa ett rosa band i hörnet av bloggen. Men jag vet inte. Känns som om hela min blogg är som ett långt rosa band med syfte att lindra jobbiga klumpar i magen, så jag tror det får va.
Moderat hövding
I Kolonialism/Postkolonialism skriver Ania Loomba följande:
"De nya 'hövdingarna' fick i uppdrag att skaffa fram män som kunde bygga vägar, järnvägar och hamnar samt fungera som betjänter på långt avstånd från sina hem. Ersättningen som betalades ut var blygsam, och arbetsvägran bestraffades strängt. [...] 'Hövdingarna' utnyttjades även till att 'övertala' afrikaner att söka arbete, en åtgärd som motiverades med att detta skulle motverka 'lättja och lastbarhet' bland lokalbefolkningen. Det imperialistiska uppdraget, byggt på en hierarki av raser, motsvarade således kolonisternas ekonomiska behov till punkt och pricka."
Eh, hur var det nu med alliansens arbetslöshetspolitik?
Choco pop
Imorgon är min enda lediga dag av de nio som jag nämnde för några dagar sen, och det självskriver ju kvällens aktivitet. Så nu dricker jag och Maria öl, snackar skit och spelar Pop'n music. Kanske blir det en favorit i repris med ett helt vaket dygn. Hoppas inte.
Opassande
Ett PS2 har smugit sig in i mitt hushåll och rum, vilket inte går obemärkt förbi, trots att jag är mitt uppe i mina två mest stressade veckor på länge. Pop'n Music har ett järngrepp om mig, och jag har ett järngrepp om denna:
Comforting sounds och lite ärligare
Jag gillar inte nivån jag satt för min blogg. Ibland känns den bra, lagom att gömma sig bakom. Och säkert är det bra att inte avslöja för mycket, särskilt då jag ju inte bara har mig själv att ta hänsyn till. Men oftast stör den mig. Oräkneliga är de opostade blogginlägg, sparade i Anteckningar, som är fyllda av sånt jag egentligen skulle vilja säga. Men det gör man ju inte. Livet blir enklare av att skriva om jobbiga tentor, vad man gjort i helgen och om hur mycket man jobbar. Men faktiskt så känns det rätt meningslöst att skriva om sitt liv när man utesluter det som egentligen spelar någon roll. Det viktigaste, det största och det bästa/sämsta nämner jag liksom aldrig. Och kanske är det bra. Kanske inte.
Nu har jag tappat bort mig lite, men funderar iaf på att lägga ner. Eller slopa censuren. Fast innan dess: av de nio följande dagarna ska jag jobba sju, gå i skolan två och dricka öl (minst) en.
Och oj, vilket bittert inlägg det blev. Det var inte meningen (såklart). Jag är faktiskt inte bitter alls. Jag mår bra.
At large
Var vaken i ett dygn i streck igår. Gick upp halv fem för att jobba och på grund av det skulle konserten med Camera Obscura på kvällen bli en lugn tillställning var det tänkt. Men efter en stunds sms-växling åkte vi, trots att det mesta talade emot, vidare på en snabbvisit till Odd-festen för att senare avsluta med efterfest i Gamla stan. Sen åkte vi hem. Vid halv fem. Cirkeln sluten.
Loomba och Said
Alltså postkolonialismen. Det känns nästan värt att den finns, så att man kan få läsa om den.
Trolldeg
Jag vill komma med två uppmaningar. Den ena handlar om filmen Farväl Falkenberg - se den! Och den andra om naturgodiset i lösvikt på Netto - köp det inte! Visst att priset är attraktivt, och nog skulle man kunna vänja sig vid den genomgående smaken av konserveringsmedel. Men det går liksom inte att komma ifrån att man mest påminns om den där trolldegen som man, bara för att man fick, stoppade i sig på fritis. Ett ganska medelmåttigt betyg i sig.
Easy lucky free
Hoppades på en värdig helg, som en bra inledning på de kommande två veckorna då våra chefer åker iväg och jag och David ska ansvara för Pressbyrån. David ska tydligen vara någon form av högsta chef, vilket jag självklart är bekväm med. Själv ska jag vara ansvarig för tobaksbeställningarna. Woho liksom. Men iaf, tillbaka till helgen. Hade hoppats på en bra sådan som sagt, och besviken är jag inte. Jag har, i stort sett, aldrig satt min fot i Uppsala förut, men det visade sig ju vara en riktigt trevlig stad, med en rolig nationsindieklubb, överraskande mycket folk man kände, en uppstyrd efterfest i en replokal, goda chips och en medgörlig taxichaufför. Sjukt att det typ tar lika lång tid att åka till Uppsala som till Farsta. Borde åka dit oftare. Till Uppsala alltså. Igår framåt femtiden satte jag mig på tåget tillbaka till Stockholm, och väl hemma blev jag övertalad att gå på korridorsfest i Davids hus, att köpa Sofiero (importerad från Tyskland = knäppt) av en kille i korridoren, och senare även att följa med till Ace. Svårövertalad som jag är. Och som om inte helgen vore välfylld nog så har jag idag tagit en lång promenad utmed Kungsholmsstrand, städat hela lägenheten samt bokat upp mig för bio för kvällen. Livet alltså.