so this is my angel youth?

Nu är jag, om jag inte varit det innan, trött på att vara ensam hemma. Och jag vet att varje inlägg jag skrivit sen han åkte på något sätt mynnat ut i att han är borta. Men det känns liksom inte så himla viktigt att låtsas vara oberörd. Lägenheten är inte det den ska vara när inte han är i den. Den är alldeles full av saknad.

En i stort sett fulländad dag. Hornstull har varit en stor loppis, vilken jag tittat runt lite på och dessutom handlat ifrån. Hittade en enarmad bandit i guldig plast som jag trodde skulle göra sig bra på, naturligtvis, vår stringhylla. Och jag hade rätt. Så nu står den där. Fick kronorna, oklart än hur många, som ligger i den på köpet. Men de vägrar att komma ut. Om det är 26 stycken så har jag gått med vinst.

I övrigt har jag suttit i Tanto och bränt mina axlar, samt pratat med Tunisien, vilket inte bara gjorde dagen utan hela veckan. Snart är han hemma igen.

Alltså, jag har alltid haft så himla svårt för sådana där skojroliga formuleringar där man tar ett vedertaget uttryck och byter något ord så att det får ett nytt sammanhang. Hade fått Vi:s mattidning när jag kom hem idag och jag påpekade direkt för Lovisa som var mitt sällskap att "Åh nej, titta Robert Wells, och ÅH NEJ, det står Så ska det smaka på bilden". Lovisa blev trots detta nyfiken på artikeln som handlade om turnémat. Och det var synd, för inne i tidningen hade något snille satt rubriken "Rhapsody med kock" som om det vore helt okej. Och jag kan bara känna hur hela jag ryser av avsmak. Dubbelt upp. Vad tänkte de egentligen?


(Och jag har förlikats lite nu med att du inte kommer kliva in genom ytterdörren ikväll, och inte på en hel vecka. Och det är okej, men väldigt synd.)

Igår fixade jag en hemförsäkring. Det jag trodde skulle ge mig en känsla av vuxenhet utan dess like gav mig snarare känslan av att jag var, ja... dum i huvudet helt enkelt. Tjejen var jättetrevlig, men alla hennes frågor gjorde mig så ställd att jag i slutändan knappt fick fram mitt eget personnummer. Trots att jag knappast förväntat mig något annat än frågor. Jag kunde höra min egen tystnad (och hennes förvirring) när jag försökte mig på en överslagsräkning av våra sakers värde sådär lite snabbt under samtalets gång. Och ändå fick jag bara fram något i stil med "Alltså, vi har ju inte så flashiga möbler och så". Eh? Snyggt. Nu har vi iaf en hemförsäkring, och det var ju faktiskt syftet med samtalet, så på det stora hela kan jag ju vara nöjd.

Satt just och skrev ett inlägg nu när skärmen plötsligt och helt oväntat började bada i en lila kulör (som faktiskt var lila och inte blå som Windows brukar köra med). Min absolut första instinkt i sådana lägen är att stänga ihop datorn utan att stänga av och liksom hoppas på att det löser sig. Vilket det också alltid gör. Förnekande är den bästa av förvsarsmekanismerna tycker jag.

Vissa gånger är lägenheten så sjukt mycket tommare än andra. Jag har inget emot att vara ensam, men ibland blir det så påtagligt att jag inte tar upp så mycket plats. Kom hem. Så jag får känna dig. Din hand på min höft. Och din andning i nacken.

Orkade inte upp ur sängen i morse. Runt halv två kände jag mig någorlunda i gång igen - efter dusch och kaffe, och efter att ha gjort lite skolarbete som gav mig uthärdligt samvete.

Valborg i Uppsala var kortfattat en lång fest på 16 timmar, och en mycket trevlig sådan även om det kändes smått underligt att dansa runt på en klubb klockan tre på eftermiddagen. Mycket studentikost, men sånt spelar ju ingen roll en dag om året. Lyckades även med konststycket att få en av spikarna på en spikmatta att gå rakt in i min hand. Det hör ju inte direkt till vanligheterna. Och dessutom, igår påväg ut till Cirkus för att se Bloc Party såg vi en säl från Djurgårdsfärjan. Den låg och guppade i sin ensamhet som ingenting, och det hela kändes betydligt mer spännande än att ta 76:an förbi Dramaten.

Och förresten känner jag äganderätten som en klump i magen. När ansåg sig moderaterna ha en motiverad anledning att vara ute och tåga på första maj?