so this is my angel youth?

Igår fixade jag en hemförsäkring. Det jag trodde skulle ge mig en känsla av vuxenhet utan dess like gav mig snarare känslan av att jag var, ja... dum i huvudet helt enkelt. Tjejen var jättetrevlig, men alla hennes frågor gjorde mig så ställd att jag i slutändan knappt fick fram mitt eget personnummer. Trots att jag knappast förväntat mig något annat än frågor. Jag kunde höra min egen tystnad (och hennes förvirring) när jag försökte mig på en överslagsräkning av våra sakers värde sådär lite snabbt under samtalets gång. Och ändå fick jag bara fram något i stil med "Alltså, vi har ju inte så flashiga möbler och så". Eh? Snyggt. Nu har vi iaf en hemförsäkring, och det var ju faktiskt syftet med samtalet, så på det stora hela kan jag ju vara nöjd.