Walks along the Seine, laughing in the rain, our last summer, memories that remain
Tillbaka i Stockholm och på jobbet. Sitter i ett kontorslanskap luftkonditionerat för 200 personer, men det är bara jag som är här. Och jag fryser därmed. Ute är det varmt. Tror jag. Det ser ut så. Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om ABBA.
Jag fick min första och enda ABBA-kassett en jul när jag var... sju? Den var i svart och guld och spelades kokhet under ett par års tid. Jag reflekterade förmodligen inte över om det var bra eller inte, det stod nog mest och skvalade.
Men så nu har det ju gått och blivit premiär för den där filmen och eftersom jag jobbar med "nöje" så gäller det ju att "täcka". Så jag hör låtar och ser bilder och filmsekvenser och blir typ rörd (jag är sjuk i huvet) av alltsammans. Kanske av nostalgi. Kanske av p-piller. Kanske av... inte vet jag. Så är det iaf, och därför vill jag ta vara på detta mitt väldigt märkliga känslotillstånd och deklarera min bästa ABBA-låt. Och den är inte bra för att vara ABBA. Den är bra. Den handlar om förlorad kärlek, Paris, ungdomsnostalgi, promenadromantik och är uppbyggd på sammanlagt typ tre ackord. Håll till godo med fyra smått ultimata minuter: