so this is my angel youth?

Lyssnar på Sommar nu om dagarna för att stå ut med tristessen som jobbet innebär när det är lågsäsong. I dag Annika Norlin, i går Martina Lowden (vars namn inte alls uttalas LowdÉn, utan på det lite mer internationella sättet - LOW-den, jag den sista att inse?). Jag har förstått att hon har fått väldigt mycket skit för att hon skulle vara uppblåst och överlägsen. Jag har inte läst hennes bok och heller aldrig hört, sett eller läst något hon uttalat sig om, och har därför inte kunnat tycka något alls om henne. Jag har hört OM henne, men det är också det enda. Bland annat har jag fått höra att hon trots sin uppblåsthet är en mycket lyckad, smart och fulländad person, någon att sträva efter att vara. 24 år, en släppt bok, egen tidskrift och vad jag förmodar - respekterad. Men det enda jag kunde tänka när jag till slut hörde henne var: så oerhört tröttsamt att vara som hon. Hon verkar så uppfylld av något. Uppfylld av uppblåstheten. Eller kanske av strävan att motsvara bilden folk har av henne som uppblåst. För ja, det var så hon kändes. Som någon som ville vara uppblåst.

Men kanske egentligen inte var det.