so this is my angel youth?

Har jobbat i tre dagar nu. Har redan kommit fram till att ett jobb på Pressbyrån inte ens känns sådär slappt bekvämt längre, utan bara jävligt ostimulerande och ja... tråkigt. Jag vill ha mer. Och något större. Och helst av allt något roligt. Min nya arbetsplats ligger i ett sjukhus förresten. Det känns konstigt att inte veta om den som har blommor i ena handen och som köper en chokladask eller en tidning ska ge den till en cancersjuk eller en nybliven mamma. Det går ju inte ens att störa sig på kunderna utan dåligt samvete. Det känns som att det är lite av en rättighet att få vara otrevlig och bufflig om ens fru ligger och dör liksom (och även om så inte är fallet så är det det jag intalar mig). Många patienter också. Dem får man hjälpa genom att öppna glasspapper och ladda på mobiler och plocka fram sugrör och sånt. Rätt klichéartat. Och sen en massa sjukhuspersonal såklart. Jag brukar tänka på hur de vikarierande läkarstudenterna måste se på mig och tänka överlägsna tankar. Och så tänker jag på hur de går runt och känner sig som medverkande i typ Grey's Anatomy eller Scrubs. Och när började egentligen överläkare se ut som en stereotyp jävla bild av en överläkare? Typ en kvinna har jag sett. De utan namnbricka är undersköterskor tänker jag.