Yesterday was yellow, today is blue
Kristofer Åströms insats på Trädgården igår var en besvikelse. Inget band och endast en (1!) låt jag kände igen. Att döma av publikens snopna ansiktsuttryck behöver jag nog dock inte försvara min heder som fan, tror jag.
Han spelade liksom inte ens Poor young man's heart. Jag som trodde jag skulle få höra den, ståendes intill Dummy, tryckandes hans hand. Hårt. Som ytterligare ett förlåt. Eller ett bevis om man vill se det så. Men så blev det alltså inte. Kvällen vägdes upp av att jag såg personer jag kände åt vilket håll jag än tittade. Daniel skrev att ALLA var där, och så kändes det faktiskt nästan. Väldigt bra kväll bortsett från Åströms tveksamma bedrift.
På min hemvandring Fleminggatan upp hittade jag mitt i ett körfält en övergiven gul ballong. Rätt symboliskt nu när den dagen efter ligger på mitt golv och påminner om festligare tider. Borde kanske ta fram nålen.