Morris och Betty
Måste skriva om en bok som är kort, lättläst och anspråkslös, men som känns så pass att magen börjar pirra. Fick den på posten igår, och läste så att jag nästan kom för sent till jobbet. Jag ångrar det lite, hade velat läsa utan uppehåll, precis som man kollar på en film. För den är som en film, där varje sida är en scen. Scener som man kanske upplevt, helst vill slippa eller bara kan drömma om.
"Var lärde du dig att kyssas sådär?" Hon vinklar huvudet uppåt och ser ner på nagelbanden.
"Hur?"
"Som du gör."
"Jag lärde mig av en annan tjej."
"Jaha...Synd. Jag trodde du lärt dig på egen hand."
"Om det händer något intressant så tänker jag bara på att jag ska berätta det för dig så exakt som möjligt senare. Idag på väg till skolan såg jag en daggmask som hade torkat på asfalten och klibbats fast. Hade jag berättat det för någon i skolan så hade de bara skrattat. Men när jag tänkte på daggmasken så visste jag helt säkert att du skulle förstå. Det var bara jobbigt att vänta hela dagen."
"Vad tänkte du då?"
"Att den såg ledsen ut."
Det svänger i honom, fram och tillbaka. Att de ska stanna hos varandra, tanken på att de inte ska det, båda är skrämmande. Hennes hårda nyckelben och det mjuka nedanför som sluttar. Han kan välja mellan alternativen.
"Berätta om det där med när du slog koden och att du kände dig som om du smälte." Han borrar in huvudet i hennes armhåla med näsan längst in. Så luktar hon, just precis så.
"Jo, jag kände mig förälskad som en smält snöboll. Och när jag var på väg att slå portkoden så tänkte jag på alla gånger dina fingrar tryckt in sifforna där, och att de fingrarna varit så sköna i mig."
"Och sen stannade du utanför min dörr och funderade ut vad du skulle säga när jag öppnade."
"Ja, fast jag sa aldrig det." Hon vrider sig så att det kan se varandra i ögonen.
"Vad var det du tänkte ut?"
"Jag tänkte säga att jag var lite nervös."
"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?"
Snön kommer i tunga, mjuka flak. Ingen ser dem där de ligger högst uppe i hopptornet på norra Djurgården. I höjd med dem slokar talltopparna av tyngden från den blöta snön. Det var längesedan han bestämde sig för att ta med henne hit, det gjorde han redan innan de träffades. Kan inte hjälpas att det blir vinter. Filten över dem beslöjas sakta av det vita. Att vara tillsammans är att vara tillräckligt långt bort från allt annat.
Den heter Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, och är skriven av Gunnar Ardelius. Den är värd uppmärksamhet, så ge den det.