so this is my angel youth?

Jag har hört att det skulle vara roligt. Men det här hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig:



"Bröllopet blir på försommaren som så brukligt är när det är vackert i Sverige, men eh.. tjugohundra.. vad har vi sagt? 10 har vi sagt?"

Det är kul med den nya Ballerina-reklamen där de stelt dansande vita kexen nästan svimmar av utmattning när de nya Ballerina Choko liksom funkar loss med discokula och rytmen i blodet. Hilarious.

- Jag har kommit på att Beck är dåliga.
- Dåliga?
- Ja, de är ju inte spännande.
- Det tycker jag.

Jag dricker Prosecco. Jag dricker tequila från Azorerna. Jag dricker Sangsom från Thailand. Jag dricker till och med pressad citron från flaska att skölja tequilan med. Och så lyssnar jag på Razzle dazzle rose för första gången på säkert två år. Och även om den aldrig kommer att vara så bra som då, så är den så jävla bra.

Nu är alla viktiga papper påskrivna, så nu kan jag börja tjata om att jag har ett jobb igen. Ett bra sådant (detta skriver jag till exempel på den Macbook pro jag fick som välkomstgåva), så jag är nöjd, utmattad och tillfreds.

I kväll korkar vi nog upp bubbelvinet också.

Och när jag inte har trevligt med Arthur så Spotifyar jag Only you och lyssnar på alla versioner som existerar. Hon den där präktiga schlager-lärarinnan har gjort en egen tolkning, som jag dock, och faktiskt inte bara av princip, inte tål. Och då är i dag ändå dagen då jag godtar det mesta. Den bra dagen.

Jag och Arthur Russel njuter och funderar på att korka upp en flaska vin. 

I dag har jag bara loggat in på mailen och sett att den varit tom fyra gånger. Ett framsteg. Dessutom har jag gått två varv runt Reimersholme, pratat en timme i telefon om ätstörningen GI, tagit ett alldeles för varmt (det började flimra framför ögonen) bad, smort in mitt ansikte med aloe vera och nu dricker jag dagens första kaffe. Och hm, vad är klockan? Snart fyra? Då är snart den här dagen över också. Skönt.

Halva tjusningen med att jag får ett jobb är att jag då ska tillåta mig att köpa en ny dator. Jag ser fram emot vartenda litet steg i det projektet. Till och med betala för den (har ju sparat själv minsann och får det momsfritt). Och sen packa, mappa och spalta upp. Jag är så himla organiserad. Idag ska jag till exempel "rensa i mina lådor" (det står så på min lista). Vet inte riktigt vad det innbär än, vet inte om jag har något att rensa. Men det kittlar lite i magen när jag tänker på det.

Cellprov alltså, vilken jävla ångest. Först går man och har dåligt samvete i ett år för att man aldrig dök upp efter kallelsen, och inte heller tagit tag i att boka tid själv. Sen när man väl är arbetslös och har tid att gå dit så ska man vänta i fyra veckor innan man får veta hur det ligger till. Om inget var fel innan så lär ju allt farligt som kan växa till sig på en livmodertapp göra det under de där fyra veckorna, bara med hjälp av tankekraft.

Gisslet med att gå hemma och vänta på jobbbesked är att tiden går så fruktansvärt jävla assakta. Borde inte arbetsgivarna kunna ta det i beaktning där de går och bestämmer på sina kontor? För varje sekund som går så minskar chansen för ett positivt svar. Orkar inte vänta mer. Okej att det blir ett nej, men kom med det nu då.

Det är tur att man är arbetslös så att man har tid att sitta och försöka få tag i Springsteen-biljetter i TIMMAR. Jag vill ha min förmiddag tillbaka (trots att jag till slut fixade till mig en trevlig torsdagkväll i juni).