so this is my angel youth?

Det är så konstigt att lyssna på vissa låtar i sina orätta sammanhang. Inget nytt, lika för alla. Jag vet, men jag känner ändå att jag måste konstatera det. Färjemansleden är liksom varje bussresa till jobbet i somras. Kungsgatan ner, förbi Stureplan, Valhallavägen fram. Jag kan känna bussen skumpa, se solen gå upp och känna lukten av morgonblöt asfalt. Please don't talk to me är tidiga fredagskvällar i Fridhemsplan. Det smakar öl och hopp och fjärilar i magen. Razzle Dazzle Rose är promenader längs hela Fleminggatan. Från hem till Hötorget, och från Hötorget till hem. Sol och svettigt och sommar. Jenny Again är mörka höstkvällar i Hornstull. Med hållihanden och popcorn och hångel. Början på nåt bra. Your ex-lover is dead är pendeltåget till skolan förra våren. Med sol i ögonen och göraslut i bakhuvudet. Likaså Where stars are made. Kan nästan bara lyssna på dem efter varann. First kiss feelings vs. everyday sensation är Pressbyrån. På ett bra sätt. Varje dag vid öppning - kylig sommarmorgon, han som alltid köpte apelsinjuice, lukt av nybakat bröd och smak av utspätt kaffe. Varför är det så?