Comforting sounds och lite ärligare
Jag gillar inte nivån jag satt för min blogg. Ibland känns den bra, lagom att gömma sig bakom. Och säkert är det bra att inte avslöja för mycket, särskilt då jag ju inte bara har mig själv att ta hänsyn till. Men oftast stör den mig. Oräkneliga är de opostade blogginlägg, sparade i Anteckningar, som är fyllda av sånt jag egentligen skulle vilja säga. Men det gör man ju inte. Livet blir enklare av att skriva om jobbiga tentor, vad man gjort i helgen och om hur mycket man jobbar. Men faktiskt så känns det rätt meningslöst att skriva om sitt liv när man utesluter det som egentligen spelar någon roll. Det viktigaste, det största och det bästa/sämsta nämner jag liksom aldrig. Och kanske är det bra. Kanske inte.
Nu har jag tappat bort mig lite, men funderar iaf på att lägga ner. Eller slopa censuren. Fast innan dess: av de nio följande dagarna ska jag jobba sju, gå i skolan två och dricka öl (minst) en.
Och oj, vilket bittert inlägg det blev. Det var inte meningen (såklart). Jag är faktiskt inte bitter alls. Jag mår bra.
ja, men faktiskt, det är ju verkligen så. du satte fingret på hela problematiken, att det man egentligen allra mest vill skriva, inte går att lägga upp av hänsyn till andra och behovet av privata funderingar. puh, lång mening.. men då är ju frågan, som medievetare; har internet i allmänhet och bloggandet i synnerhet, den emanciperande effekt som vissa vill hävda?
oj, nu klev jag visst in i gamla upptrampade spår från lite littelär..