so this is my angel youth?

Gissa vad? Den där tentan som var det värsta jag någonsin lämnat ifrån mig gav mig VG. Eh? Kan inte bestämma mig för om jag ska ifrågasätta lärarens kompetens eller mitt ev. underskattande av min egen förmåga. Det var verkligen inte min mening att framstå som någon som klagar för att gardera sig mot ett U, liksom ifall att. För faktiskt, jag var sjukt missnöjd med tentan (läste den tom idag igen, tycker fortfarande att den är oväsentlig och dålig) och sitter just nu mest och funderar på vad som kan ha gått fel. Tangentbordsmisstag ligger bra till.

Har också gått och blivit det som jag benämner som utmattningssjuk. Har ingen ork i kroppen och jag kan bara tänka så långt som till typ 'tangentbordsmisstag'. Ganska klent skulle jag vilja säga.

I Kolonialism/Postkolonialism skriver Ania Loomba följande:

"De nya 'hövdingarna' fick i uppdrag att skaffa fram män som kunde bygga vägar, järnvägar och hamnar samt fungera som betjänter på långt avstånd från sina hem. Ersättningen som betalades ut var blygsam, och arbetsvägran bestraffades strängt. [...] 'Hövdingarna' utnyttjades även till att 'övertala' afrikaner att söka arbete, en åtgärd som motiverades med att detta skulle motverka 'lättja och lastbarhet' bland lokalbefolkningen. Det imperialistiska uppdraget, byggt på en hierarki av raser, motsvarade således kolonisternas ekonomiska behov till punkt och pricka."

Eh, hur var det nu med alliansens arbetslöshetspolitik?

Ett PS2 har smugit sig in i mitt hushåll och rum, vilket inte går obemärkt förbi, trots att jag är mitt uppe i mina två mest stressade veckor på länge. Pop'n Music har ett järngrepp om mig, och jag har ett järngrepp om denna:

Jag gillar inte nivån jag satt för min blogg. Ibland känns den bra, lagom att gömma sig bakom. Och säkert är det bra att inte avslöja för mycket, särskilt då jag ju inte bara har mig själv att ta hänsyn till. Men oftast stör den mig. Oräkneliga är de opostade blogginlägg, sparade i Anteckningar, som är fyllda av sånt jag egentligen skulle vilja säga. Men det gör man ju inte. Livet blir enklare av att skriva om jobbiga tentor, vad man gjort i helgen och om hur mycket man jobbar. Men faktiskt så känns det rätt meningslöst att skriva om sitt liv när man utesluter det som egentligen spelar någon roll. Det viktigaste, det största och det bästa/sämsta nämner jag liksom aldrig. Och kanske är det bra. Kanske inte.

Nu har jag tappat bort mig lite, men funderar iaf på att lägga ner. Eller slopa censuren. Fast innan dess: av de nio följande dagarna ska jag jobba sju, gå i skolan två och dricka öl (minst) en.

Och oj, vilket bittert inlägg det blev. Det var inte meningen (såklart). Jag är faktiskt inte bitter alls. Jag mår bra.