Att bli dumpad

Ibland och oftare än sunt drömmer jag att jag blir dumpad. Någon gång har jag gjort det flera nätter i rad. K är alltid okänslig och svinigt hockeykilleaktig i drömmarna. Han rycker på axlarna och liksom "vadå, det kvittar väl att jag åker till Borneo med en 20-årig tjej som jag träffade på min språkresa?". Jag gråter och hulkar, han står oförstående och tittar på. Tänker väl på Borneo. Och jag avskyr honom för att han förstör oss - fram tills att jag vaknar. Då får jag dåligt samvete. Vem fan får man skylla på i det här?

Ett jobb jag borde söka, del 1:

"Michael Bindefeld AB söker en pressassistent"


By Sofia Coppola

I dag är dagen som jag skulle vilja var lite mer såhär:


Men jag har fått imma på glasögonen för första gången.

Såhär blev det till slut:


De är inte lika stora som de ser ut. Något som däremot är precis som det ser ut är att min ena framtand är gulare än den andra. Slog i den när jag skulle snurra stång i lågstadiet och råkade missa det där med att hålla i med händerna. Åkte med munnen före i backen och hade asfaltssvärta på ena tanden i säkert ett år. Fick några sprickor i den också, och jag tror faktiskt att den, sakta men än dock, håller på att dö.

Måste ut

Okej älskling, om jag tar en dusch, kan vi inte gå och se Twilight ikväll då?

Nu ska reklamen hålla på igen:



Utan arbete blir jag dum i huvudet

Det är fruktansvärt vad ofrivillig ledig tid kan göra med ens psyke. Man har all tid att tänka, drömma, planera, men ingen kraft att göra något av det. Snart tatuerar jag mig bara för att ha något att göra i ett par timmar. Känna lite på riktigt istället för kaffehuvudvärk i soffan. 

Och inte kan jag stava längre heller. Som om man lägger hjärnan på hyllan när man sitter hemma. Jag skrev just värk med e, och igår lyckades jag aldrig komma på om släkten heter ett eller ätt i korsordet. Fast det kanske inte berodde på ledigheten utan på hjärntumören?

+50/+75

Huvudvärken var inte en hjärntumör (men allt kan fortfarande hända) utan begynnande dålig syn. Så nu ska jag få glasögon. Det trodde vi inte om 2009.

Barn och bröst

Jag ammade ett barn i natt. Jag hade verkligen ett barn. Jag bar omkring honom i en korg där han låg och sov på två kuddar. Och jag fick gnälla på min familj så att de skulle sluta låta så jävla mycket hela tiden. Men sjukast av allt är ändå att jag ammade. I eftermiddag har jag kanske smält det.

Nu ska jag iväg och pricka av ett nyårslöfte.

Det här dokumentet finns nu i Kalles dator:

Marias 2009:

_Få ett nytt jobb, som jag vill ha

_Sluta oroa mig för att jag är dödssjuk

_Göra cellprov

_Sälja ett halsband, för minst 100 kr

_Träna minst en gång i veckan

_Inte shoppa utan att tänka

_Göra en synundersökning

_Gå till tandläkaren

_Tatuera mig

Twilight

Jag läser förutsägbart nog Twilight nu (på engelska, känner mig bra), men jag vill mest bara ha det överstökat så att jag kan få se filmen och hur Bella ser ut. I mitt huvud ser hon ut som Claire Danes i Romeo och Julia:



Edward har jag såklart redan googlat, så hans
filmansikte finns trivsamt i mitt huvud redan nu.

Nu ska man trubbas av

MMS

Ses i Bangkok.


Läget

Så här är det nu alltså. På måndag har jag inga kollegor. Och jämfört med det är inte Thailand, där jag befinner mig då, så betydelsefullt längre.

Låt mig vara i luften

Jag är inte rädd för kravaller. Jag är i allmänhet för att störta knäppa regeringar. Jag är iofs inte för bomber, men man gör det som krävs liksom. Men något jag inte kan acceptera är när något stör min flygresa. Jag är skraj som det är och där får faktiskt mänskliga rättigheter stå tillbaka. Jag behöver mitt vinsponsrade flyglugn. Annars blir det ingen semester i värmen. Please. Låt flygplatsen vara!

Fientligheten mot att ha paraply när det snöar

I går (i "stormen") fick jag en diss av K när jag använde paraply. Inte av stilistiska skäl, och inte för att han tyckte att det var något fel med det egentligen. Mer bara på grund av att det kändes märkligt på något sätt tror jag. Något man inte ska ha liksom. Och precis så känns det som om alla andra tänker också. Att man inte riktigt får.

Jag var den enda jag kunde uppmärksamma med paraply på hela dagen. Och då tittade jag ändå aktivt på vägen till jobbet när det snöade som mest. Varför har inte folk det? Snö är ju kallt. Snö är jobbigt att få i nacken. Snö förstör frisyren. Och sminket. Och snö blir faktiskt vatten när man kommer inomhus, och har inte håret pajjat innan så gör det det då. Så därför fattar jag inte.

Saker ni missat när jag har varit borta:

Magkatarren: Jag satt och klagade så pass på jobbet att min chef till slut tvingade iväg mig till läkaren. Min läkare (jag har en min nu, det var andra gången jag var hos henne, hon kände igen mig, vi skämtade) skrev ut tabletter och efter tre veckor var det bra. Jag känner den (katarren) ibland när jag har druckit för mycket kaffe eller inte ätit på länge. Den ligger liksom latent och signalerar att jag ska sköta mig. På så sätt är den bra.

Bonde söker fru: Kanske inte serien, men iaf mtt passionerade förhållningssätt till den. Hur roligt får man egentligen tycka att ens jobb är? Oförtjänt mycket tänker jag i det här fallet. Fixade all time high-rekord på sajten häromveckan. Inte Idol-siffror, men vem har någonsin sådana? Vi älskar varandra, jag och bönderna.

Min nya, kortare frisyr: Jag fick en fix idé om att klippa håret kort och bokade snabbt och ogenomtänkt en tid på den nya, lite trendigare salongen här i Hornstull. Och jag vet inte, tjejen kunde ju inte i förväg känna till den perfektionistiska sidan av mig, men nog tycker jag att man ska kunna kräva lite noggrannhet och precision när det kommer till folks (mitt) hår. Jag gjorde faktiskt en såndär grej jag aldrig gjort förut och gick tillbaks och bad om att få "klippa till det lite där bak". Även om det blev bättre tycker jag att hon misslyckades, och jag fick till och med ta fram min egen sax när jag kom hem. Men fan, det är ju så svårt att nå i nacken.

TV4-festen: Förfest hos min högsta chef, han fyller på champagne i glasen oavbrutet > 800personers-sittning, Takida spelar och charmar publiken genom att ropa ut "får man knulla mycket på TV4 då?" under desserten, spridda applåder > dans till ett hårdrockscoverband, jag och mitt sällskap ratar och dricker gratisvin istället > en säljare vill att jag ska säga mina tre favoritband, han känner inte till något av dem > säljare berättar att han vill dela taxi med mig hem, det säger jag att han inte får > Orup och Lena PH går på scenen, lyrisk stämning, "bättre än såhär blir det inte" tänker jag att många tänker > folk börjar gå hem > jag och två av mina bättre kollegor går inte hem > jag tar en bild på Leo och Orup med mobilen > rap-battle på parkeringen i väntan på taxin, ingen vinner > jag hoppar av taxin i Hornstull > jag har skoskav av högklackat > jag är full.

Så här är det nu

Det har ju stått still här nu. Tänker inte göra någon vidare analys, mer än att bara konstatera det.


Jag har exakt två veckor och två dagar kvar på mitt jobb nu. Den sista veckan tog jag ut i semester (vet fortfarande inte riktigt varför, har hela tiden sagt att jag ska klamra mig fast så länge jag kan) och åker då iväg på en sistaminuten till Thailand fram till julafton. Jag har aldrig varit i Thailand förut. Det ska ju tydligen vara världens shoppingparadis och paradis över lag så jag är hoppfull. Mest ska det bara bli så jävla skönt att vara någonstans med K som är varmt och inte Stockholm. Så det ser jag fram emot.


Och det är kanske töntigt, men sen ser jag fram emot det här:



Jag är för det här med par

Saker jag köpte på ICA tidigare i dag:

- 2 bananer
- 2 bröd
- 2 små Yoggi
- 2 lussebullar

Roliga namn, del 1

Från: ...
Till: ...
Den 11 oktober 2008 12:30

Hejpåer.

Jag tänkte bara säga att det finns en kille i Sierra Leone som heter Prince Korve. Det är ganska kul, det.

Hejdå.

Och bloggen med det

...

Tidigare inlägg Nyare inlägg