so this is my angel youth?

Jag ångrar att jag skrev mitt förra inlägg. Den där bilden alltså. Vill inte ha den där. Men självcensur = dåligt, även om jag är bra på det.

Inte för att skryta. Men jag får så jävla mycket i lön numera. Inte jämfört med många andra, inte jämfört med de flesta faktiskt. Men jämfört med mig. De senaste tre åren. Och jag lägger undan, det ska ni veta. Och sen shoppar jag upp resten på mat och kläder. Då slipper man dåligt samvete.

I kväll ska jag tydligen spendera pengar på en svettig krog i Gamla stan där ett Skåne-derby står i centrum för allas uppmärksamhet. Jag vill umgås med min kille, och det är där han är. Han har fått ett nytt jobb av någon, så av mig ska han få en öl.

Torsdag, igen. Och igår gick Rent hus på tv, igen. Är redaktör för siten och gjorde något hemskt igår. Nästan så att jag inte kan berätta det. Jag har inte ens sagt det till Kalle än.

Men okej.

Vi publicerar tanternas städtips på siten varje vecka, "Bästa städtipsen" står det i menyn (jag kan bara hålla med). Igår valde jag ut dem som jag tyckte var deras smartaste, sammanställde dem i ett anteckningsdokument och SKREV UT dem.

Alltså, det är inte okej. Pappret ligger som en skamfläck i min väska nu, och jag vet inte vad jag ska göra av det. Jag vill liksom slänga det bara för att känna mig mindre äcklig.

Exempel på tips som jag tyckte var bra nog för att hamna på min wall of shame:

- Så håller du dammet borta från tv:n
- Skrynkelfri utan strykning
- Imfri badrumsspegel

I dag när jag ätit klart min lunch gick jag till kiosken i matsalen och köpte en liten chokladbit på runt åtta kvadratcentimeter. Nu ligger den framför mig på skrivbordet bredvid en kopp kaffe. Och snart ska den ätas upp. Fredag alltså. Vilken jävla njutdag.

Jag gjorde som väntat bort mig, vilket snart kommer att kunna ses på en tv-kanals hemsida nära dig. Kommer INTE länka, så känns det viktigt att skratta åt mig så får du leta upp det själv. Lågvattenmärket var nog när jag kvart i sju på morgonen i 10-gradig kyla och med bortblåst lugg stod och försökte krysta fram någon entusiasm över de ungdomar som stått i kö sen klockan tre på natten, samtidigt som fotograf Markus gång på gång ropade "kom igen nu Maria, det är underhållning det handlar om!" (vilket jag hade lite småsvårt att ta till mig). Men det känns okej. Tv-reporter är ju inte direkt det jag är anställd som, så någon slags succé hade väl knappast någon räknat med. Man kan väl säga att jag växte lite med uppgiften. Det töntiga i att vara övertrevlig rann liksom av mig under dagen, och till slut kändes det till och med helt okej.

Det var första gången jag flög, eller över huvud taget reste, i jobbet förresten. På Stadshotellet i Luleå hade jag dessutom två 120-sängar till mitt förfogande, och det var kanske lite overkill, men trevligt. På den ena kunde jag lägga mina kläder, och på den andra mig själv.