so this is my angel youth?

 

Jag vet att jag brukar dra det här med likheter till absurdum i bland, men det här är ju helt fantastiskt slående.

Nu är det Valborg.

Alla har klätt sig för kallt.

Tråden om "medieprofilen" som skjutit i Gamla stan på Flashback har underhållit mig hela min hemmavarande-pga-sjukdom-dag i dag. Det finns ingen hejd på hur mycket folk skärmdumpar, gör relationskartor, kopierar Facebook-grupper ("hon är med i gruppen 'Slagkraftiga', verkar suspekt"), spekulerar i om mail kan vara tidsinställda, ifrågasätter huruvida man kan hinna åka från Östermalm till Stora Essingen, gulla med sin dotter OCH laga mat på 40 minuter, resonerar kring om man kan prata om man blivit skjuten i munnen osv. Ca 1500 inlägg nu. Roar mer än en Beck-film.

Sushin i Kungshallen kan vara den värsta jag ätit. Hundra spänn för en cm gurka kramat i 10 kilo ris. Jag äter wasabi med pinne nu för att det kännas värt.

Kalle i Åre, del 3

Kalle i Åre, del 2

Kalle i Åre, del 1

Vet ni? Jag har köpt en shakti-matta. En såndär liten madrass för 600 spänn som skär in i ryggen med sina flera tusen små underbara taggar. I love it. Den är det bästa som hänt mig sen jag fick veta att skärtorsdagen är halvdag (om arbetet tillåter, det gör mitt arbete). Men så i Metro i dag uttalade sig någon läkare om att mattan är bluff och att alla (jag) köpt den. Så typiskt läkare att inte kunna ta till sig något som inte är typ i pillerform. Min massör får mig att må hundra gånger bättre än läkaren som säger att jag har vatten bakom trumhinnan (fatta att jag typ har fått vatten bakom trumhinnan, stressrygg och pollenallergi på en och samma gång, alla symptom ihop är typ samma som hjärntumör=ångest).

Jag har alltså börjat gå på massage också. Subventionerat av jobbet. Jag älskar massören lika mycket som spikmattan. I går sa hon att min ena axelmuskel var som pansar. Inte bra tyckte hon. Mycket bra tycker jag. Det betyder att jag kanske inte kommer att dö trots allt, utan bara ska slappna av och tagga ner. Och där kommer spikmattan in. Blodcirkulation is on its way.

 

Kalle har fått låna hem firmabilen över helgen, och nu sitter vi här på lördagförmiddagen som två fån och kan inte komma på vad man kan göra med den. Jag kommer så långt som att "åka till Ikea" i mitt huvud. Det är typ det enda användningsområdet jag ser för en bil. Det och att storhandla.

I går var båda rulltrapporna vid Hötorgets mittuppgång avstängda, den ena till och med förbunden med tejp. Alla som gick av samma tåg som jag gick därför upp för den otejpade men stillastående trappan. Jag är ungefär halvvägs upp när den börjar rulla, i motsatt riktining. Någon ropar "jag trycker på nödstopp" och gör det. Uppsluppen stämning uppstår, alla pustar ut, någon drar ett skämt. Det finns inget som för ihop människor på samma sätt som sådana händelser. Just där och då är alla vänner.

I kväll på ICA gick en tant före i min kö för att hon tyckte att den hon själv stod i gick för sakta. Hon sa det till och med högt, "den tar så lång tid", och så tog hon ett par steg åt sidan och liksom tog en plats i vår, näst längst fram och ett par personer framför mig. Som att hon levde sig in i tant-klyschan och tog fördel av den, just för att hon hade rätt looks. Vad är det med tanter som gör att de tycker att det är okej att göra så?

Alltså, när jag ska skriva något som ska vara lite spontant, typ ett blogg-inlägg, så kan jag inte starta Word. Det går inte, det är ett för stort projekt. Det "spontana" går till spillo. Och nu har jag ju köpt en ny dator. Jag nyss:

- Finns inte anteckningar på Mac? Finns bara Word?

Jag lär mig, men jag älskade Anteckningar. Kunde inte leva utan det och skrev ALLT där. Nästa fråga som jag kom på nu: Kan man öppna Antecknings-dokument i Macs Textredigerare. Säkert inte.

Kalle lyssnar på alla versioner som finns av If I were a boy på Spotify. Nu har han på en jobbig saxversion som enligt honom är "trevlig". Jag har faktiskt aldrig gillat sax.